onsdag 22 juni 2011

Nattaljus

Det slog mig häromdagen när jag körde ner mot byn, hur underbart vackert Dalarna är. Hur underbart vackert Dalarna alltid varit - och är - för mig. Särskilt vid midsommartid är det något särskilt. Vidder, berg, dalar, blåa sjöar mot klargröna skogar. Alla färger så skarpa och djupa. Det finns verkligen allt, sjö, skog, berg, fjäll, vidd. Och än mer uppskattar jag Dalarna efter min resa halva Sverige runt.

Som så många gånger förr, tänker och känner jag hur mycket mer jag nu uppskattar Dalarna. När jag flyttade grät jag i 20 mil i bilen när vi for. Men så mycket jag lärde mig på den resan, inte den kvällen, men de alla långa åren med den malande gnagande längtan. Längtan Hem. Kanske inte hem till Sågmyra där jag är född och uppvuxen. Men hem till Dalarna. Särskilt då västerdalarna. Nu är jag äntligen hemma.

Sitter här 01.45 och solens sista ljus syns fortfarande över trädtopparnas mörka skugga, på andra sidan tjärnen. Allt detta underbara ser jag från mitt vardagsrum. Då glömmer man lätt vinterns frusna vatten, draget efter golvet och allt det andra. Men "galen" som jag är uppskattar jag ju även vintern - till och med när jag står på släden i -20, pannlampa och hundarnas flåsande framför släden - det är mäktigt det med på sitt sätt! (och uppskattas ändå mer när man senare sitter framför sprakande brasa och ljuskronan efter mormor lyser med sina tända ljus)

Men. Det jag ville komma till är hur galet mycket jag saknade just nattens ljus som inte fanns i Kalmar eller på Öland. Hur konstigt det kändes, första sommaren därnere, med syrsor som spelade, värme, men så MÖRKT? Inte visste jag, när flyttlasset drog söderut, vad som väntade. Vare sig med det ena eller andra.

Den midsommarhelgen när jag var kvar i Kalmar och jobbade - så tungt att inte uppleva sommarnattens ljus på en hel lång sommar! Då lärde jag mig än mer att uppskatta det jag faktiskt vuxit upp med. För någonstans inuti värker hemlängtan, även om man lär sig leva med den när man "är borta" från hemma så länge.

Men nu är jag hemma. Gick en nattpromenad med Cd och Trax. Månen speglade sig ovanför träden, ner i sjöns spegelblanka vatten. Till och med måsen som flög (vad den nu gör här - har den följt efter mej söderifrån??) - var helt tyst. Allt är tyst. Men ljust. Ljust och alldeles... alldeles underbart! Älskade Dalarna. Hur kunde jag, jag av alla, bli så hemmakär?

Här har jag lånebryggan tio meter från dörren. Kan ta ett dopp närhelst jag vill. Sitta på uteplatsen o se solen försvinna bakom träden, bortanför tjärnen. Eller sitta på altanen och möta soluppgången, med en njutbar frukost, kanske avsluta med ett morgondopp.

Det är få förunnat. Men jag uppskattar. Jag är glad för detta "lilla". Här får jag verkligen leva mitt liv. Mitt liv med hundarna, hunderiet och allt det jag faktiskt trivs med så himla bra! Vi är inte rika eller lever i överflöd på något sätt. Men. Här och nu. Här och nu är så viktigt. Njut!

Så nu ser vi till att njuta av denna ljusa tid, tillsammans med fyrbenta och de tvåbenta som förgyller vårt liv. Okej? :)

Jag hoppas på minst en tur på fjället denna vecka. Förutom detta hoppas jag på nattmete i sommarnattsljus, hundköra i detsamma och njuta på uteplatsen av mitt underbara ställe!
Glad midsommar på er alla - och ta vara på tiden här och nu!

Nationaldagsfirande Olnispa bygdegård, Sälen. Cd först, Heaven bakom. Fina glada folkdräktsklädda barn i vagnen.
Foto Linnea Johansson