Isande kallt och nyårsturs-referat

Andra kortet: nöjda hundar i köket, våran superfina golvmatta?? *INTE*

Cd på första kortet - kolla isen i pälsen. Och glädjen i ögonen! ;) Skulle hämta in honom från hundgården i tisdags, och det var väl under -25 i alla fall, så jag tyckte det var dags att komma in, då han varit där en stund och utan att ha hundtäcke - han bor ju inne på nätterna, så jag anser inte att han har fullständig vinterpäls. Det var höglöp på Luna (är fortfarande skriker Zipp i hundgården), så Cd brukar hålla sig på gården då. Jag tänker att jag passar på att hämta en korg ved. Vips så var Cd borta! Han dök upp först en sådär tjugo minuter senare, skitglad! FULL I IS!! Hela skägget, hakan och kragen var full i is, för det var ju så kallt. Men hur glad som helst! Han hade antagligen spårat vägen som jag gått tidigare under dagen med Luna och Heaven. Han satte sig fint vid vänster ben, och visade på sina gamla kunskaper att gå fot som på lydnadskurs -vilket innebär att han säger "titta matte, du kan inte va arg på mej, jag vill ju vara dig till lags". Vilket också oftast brukar bli effekten. Jag gick o hämtade kameran i stället.

Promenaden tidigare var en kall sådan i ungefär -24 grader. En äldre herre jag känner igen från byn, stannade sin bil och frågade om jag verkligen skulle vara ute när det var så här kallt, han tyckte jag skulle gå hem till värmen ;)

Idag blev det en rask promenad efter Sälenvägen med skrik-Zipp och Famous. Famous går med slakt koppel och Zipp går oftast - självmant - med nosen bakom mina knäveck. Nu när det är vinterföre på vägen, känns det tryggt att vi inte går i bredd jag och hundarna. Solen sken, tempen visade på -25 men jag hade valt mina relativt varma canadabyxor, så i stället för o bli iskall om hela nederdelen blev det bara en del av den breda bakdelen som blev lätt nerkyld. ;) Gick nästan fram till skjutbanan, så vi var nog ute en 45 minuter något sådant. En härlig promenad när man har rätt antal lager på sig och rätt kläder! Fransarna blir sådär härligt isiga ;)

Nyårsturen då. Ja, säkert har många läst Idas/Malamutemammas blogg (se länk här till höger annars) om våra äventyr. Jag har själv lagt upp bilderna som jag tagit från äventyret i mitt galleri på hemsidan, så har du missat det, gå till http://www.malamute.nu/ och klicka på galleri.

Vi anlände till Drevdagen efter att Ida och Tommy fått vänta på mig i Särna där vi möttes upp.
Jag är tidsoptimist. Bara att erkänna. Efter att ha kollat med några skoterförare att det fanns spår att köra på, så parkerade vi vid skoterterminalen och började plocka fram grejjer, selar, packning och så småningom hundar. Tommy o Ida hade något så bra som walkie-talkies med sig! En vardera - vilken superide!! Det blir nästa investering, helt klart! Så lätt allt blev! Man har sällskap på turen, man hinner få varningar för möte av hundspann (om framförvarande kommer ihåg att varna) och man kan diskutera diverse viktiga saker. Supertoppen helt enkelt!

I början var det lite lätt kaos med många spår hittan och dittan, och medan Tommy och Ida hade gett sig iväg, lyssnade jag på deras prat på radion samtidigt som jag selade hund för hund och satte in i spannet. Jag har mina rutiner, sätter in hundarna i en viss ordning - både för deras och min egna skull. Kollade över alla grejjer både innan jag började med det och en sista gång innan vi for. Nere där lederna gick kors och tvärs såg jag tre, fyra småspann komma farandes i skymningen och såg att det inte var Tommy och Ida. Hundarna vill förstås jaga ikapp, men bromsar för att se att det verkligen är dit vi ska. Efter beskrivningen av framförvarandes vägval insåg jag att det blev vägen jag kört tidigare i stället för den vi pratat om att vi skulle ta, så då visste jag att jag hittade och vart jag skulle.

Hinner köra några hundra meter och där står det en förare med ett fyrspann. Jag ropar och frågar om det är okej, men får inget svar. Kan ju inte stå där så jag manar på - hans spann står lite snett mot oss, så det blir lite "frontning" av hundar, och med Cd med i spannet som inte gått med på länge och lilla Trax som jag inte heller vet något om känns det lite lätt spännande. Manar på Luna, ser att dom gärna vill gå ut mot spannet, som står ca 1,5 - 2 meter från våran led på en avstickare med hundar som både skäller och talar om för oss att dom finns. Men Luna går förbi (trots löp och har löpt några dagar). Dock - som alltid med löptikar, vill hon ju tala om ATT hon löper, så hon vänder in på deras spår och sätter sig och kissar.. Så då står mitt spann ansikte mot ansikte med hans, med några meters mellanrum. I med ankaret och fram och rättar tillbaka både henne och den böjda stången. Sen kör vi på igen. Hinner några hundra meter så är det skitstopp. Ja, då kommer föraren bakom - som jag nu upptäckt är tysk, då han svarade på tyska och när jag pratade med honom på engelska fortsätter han på tyska, så jag begriper ingenting. :) Han passerar en meter ifrån och sen får vi köra på själva.

Ner på en sjö där spåren leder kors och tvärs och hit och dit. Vet att vi ska vänster, men det är bara djupsnö-spår åt det hållet. Hundarna känner de tidigare hundarnas spår och strular, och jag tänker att "fyyy vad håller jag på med". Två skoteråkare kommer och stannar. Sitter och pratar och tittar på oss. Så dum man kan känna sig. Hundarna strular, jag slarvar med ankaret när jag ska fram och justera något. Håller två hundar, varpå fyra bakom kommer farandes. Har ju äntligen lärt mig någotsånär att packa lätt - eller ja, lättare än tidigare resor ;) (inga glasflaskor som vissa andra typ hihi). Med lite lätt strul hittar vi äntligen leden och hundarna börjar trava på! Normalt sett, utan löp på Luna hade detta INTE strulat såhär! Men väl på leden börjar hundarna bli varma i kläderna och det rullar på framåt.

Tommy och Ida har vid detta laget hunnit ropa och fråga ett flertal gånger om jag kommit iväg och om allt är bra. Äntligen kan jag svara. Det börjar snöa allt mer, upp med kragen o lysa med pannlampan. Inser att jag ÅKER fram. Hundarna travar på i mörkret, det blåser lätt och jag ÅKER. :) Mina älskade hundar och jag far fram i mörkret. Ja, nu pratar vi inte galopp, men en hög och fin trav. Minns absolut första gången jag tog mig fram efter denna leden. Då var det en överlastad släde, alldeles för mycket grejer, vårtid, varmt och för få hundar. Tre, varav en valp. Nu är det sex stycken varav en valp och en pensionär - och en BETYYYYYDLIGT lättare släde både i glid och last! Ja, man ska lära sig efter vägen. Och det finns sååååå mycket kvar att lära! Det är väl det som gör det hela spännande kanske?

Efter några kilometer är jag ikapp, stannar och väntar ett tag, kör igen och kommer ikapp. Hör att Ida har problem längst fram med en hane som upptäckt att löptiken går i spannet bakom och att han vill vända. Har hög underhållning på radion och ler för mej själv. Stannar och ankrar, tar en egen liten kissepaus och kelar med hundarna och väntar på att det ska bli lite avstånd. Kör efter en stund, njuter av ljuset som blir när månen finns bakom snömolnen. Det är ju inte riktigt mörkt utan man ser skuggorna runtom på myrerna. En liten gran som blir till en varg, en snöhög som blir till en hare eller något som kanske rör sig bland träden. Jag och hundarna i snöfall och mörker, med babbel på radion o framför mig ser jag lampor skymta.

Väl framme vid stugan pysslar vi alla med att sätta fast hundar, och göra så att man verkligen är säker att dom sitter vid sin plats utan att någon lina eller krok går av. Inte så kul med löptikar och flera hanar som inte känner varandra om något skulle hända..

Sen blir det in med packning, göra eld, och fram med mat. Kolla bilden på mig och Tommy ätandes, i Idas galleri!! hahahaha ! Ja, hungrig var bara förnamnet! Jag hade bara ätit frukost den dagen. Som tur var, hade jag med mig mina små "barer" - har tidigare haft probs med humöret - som då gått ut över hundarna - när vi varit ute. Nu har jag med mig något i min lilla cykelväska jag har på släden, hittat såna bra "bars" som gör att humöret numera håller sig om jag kommer ihåg att ta en sån när jag känner att jag sviktar. Det funkar ju som alla vet betydligt bättre att vara glad, uppmuntrande och positiv mot sina hundar än uppnå en avsedd effekt med att vara grinig, irriterad och skälla på dom? Dessutom under löp funkar det enbart att prata fjolligt med en viss fröken, annars kan man pusha lite med "kom igen då, ja ja ja" för att få upp lite fart, men under löp är bästa efffekten "barnjoller" på henne. Hahaha, kanske löjligt, men vad gör man inte? ;)

Kvällen blev en mycket trevlig kväll, med ljus, eld, alkoholhaltig dryck, god mat, massor med hundprat, och ut vid midnatt och kolla skymten av raketernas ljussken på himlen. Tommy somnade rätt snart efter det, medan Ida och jag pratade massor och ringde massa knasiga samtal....... hmmm..

Vaknade med jättevarma fötter - insåg att jag hade dubbla sockor på mej i vintersovsäck i en varm stuga.. Visste inte hur fort jag skulle komma ur! Jag hade tydligen sovit igenom min telefons ideliga ringande OCH även att dom gjort eld och i stort sett ätit klart...

När Ida och Tommy är klar för avfärd har jag knappt burit ut packningen, än mindre smort cds tassar eller selat några hundar. Hjälper till att hålla lite hundar och iväg far dom båda. Kvar är jag och pysslar metodiskt med mina grejjer. Kommer väl iväg kanske 45 min efter dom åkt eller nåt. Men hundarna jobbar på superfint och Luna maler på därfram och är en helt annan hund idag. Nu när hon varit med på turer några år, så vet hon vad som gäller, och det funkar finfint. Har först knappt radiokontakt med de andra, men allteftersom hör jag dem allt bättre. Plöstsligt ser jag något närma sig framför. Ett storspann. Skoterleden bestod av i stort sett ETT skoterspår.. stannar, ankrar och går fram och leder undan Luna och Heaven lite, som går i led. Cd som är oerfaren gapar på som aldrig förr och jag undrar lite hur detta ska gå. Men alaska huskysarna med förare passerar smidigt, några decimeter från mina hundar. Ingen av hundarna försökte göra något utfall eller så, det är skönt, då jag ju haft det annorlunda förr..

Strax efter detta var vi ikapp Ida och Tommy, så jag stannade då och då för att lämna mellanrum.. men snart var vi ikapp igen, och jag FRÖS så, för det var väl runt -20 och jag mitt dumma nöt hade valt att ta ett lager mindre på överkroppen då jag blev så varm kvällen innan när jag körde.. Och stillastående blir man snabbt kall! Dock varm om fötterna - tack mina nya skor!!

Möte med ytterligare några spann under dagen som oxo flyter fint, och ett spann som passerar mig bakifrån, då står jag redan stilla så jag står kvar och inväntar att han skall passera. En holländare eller något, han stannar sin släde strax framför mig, varpå mina rycker nästan loss ankaret som jag inte fått fast så bra i den lösa snön. Vi pratar lite, samtidigt som jag känner "kan du inte åka nu innan mina drar loss ankaret helt?". Precis när han åker ser jag ankaret far lite framåt, så det är bara att gå mot släden och hoppa på i farten.. ja, nu gick det ju inte jättefort, men det där rycket när hundanra inser att dom kan springa blir det ju.. ;) Det gick bra i alla fall.

Skotrarna vi mötte var super, men ett par som kom bakifrån och skulle om mig, ungdomar såg jag på storleken, körde sakta och fint men ack så nära! Heaven vart jätterädd och hoppade ÖVER Luna till andra sidan, vilket innebar trassel och en Luna som vart lite lätt grinig (hon gick in i höglöp på kvällen så det var inte undra på). Lätt grinig innebär en dov morrning. I med ankaret och pratar lugnande till Luna. Efter detta vill inte Heaven alls gå bredvid mamma. Hon vägrar sonika och sätter alla fyra tassar i backen. Byte av hundar, sätter Trax fram och Heaven bredvid Cd. Trax tycker att "hey mormor! NU galopperar vi väl va??" ;) Det tar ett tag innan han inser att mormor tänker hålla sin höga fina trav och inget annat.

Åker och bromsar bakom de andra resten av vägen, och bara längtar till att vi ska komma till bilen. På sista sjön tvärnitar Heaven igen. Jag kan inte förstå vad som är fel. Provar att rätta till henne efter att hon krupit under Cd och försökt ta sig ut i djupsnön. Efter andra krånglet tar jag bort nacklinan - vet att hon har lite svårt för här hemma när man håller direkt i halsbandet, hon tycker det är obehagligt. Väl nacklina borta så är det full fart igen, så då far vi över sjön i god fart. Upp på leden vi startade på. Ser i mörkret ett spann med tävlingssläde komma farandes rätt emot oss. Jag ropar att här kommer vi, stannar ankrar och vips har dom kört förbi. Ett spann till likadant, sen är det bara att fortsätta. Åker bakom de andra uppför backen och väntar till de lastat in sina hundar i bilen. Fram med mina till bilen och lägger ikull släden och så var den dygnsturen slut. :)

Trött och frusen blir det avselning och in med hundar i boxar. Luna och Heaven ska åka bak i bilen. Luckan har frusit och gått i baklås. Jaha, var gör jag av packningen?? Med hjälp av de andra lastar vi släden med packningen kvar i, på släpet. Så får hundarna ligga i baksätet.

Väl hemma sov vi gott allihopa. Förutom Zipp som talade om att höglöpet satt igång - bara några timmar efter vi kommit hem!

Tack Tommy och Ida för en supertrevlig nyår!! Nästa år gissar jag att ni väljer att lämna glasflaskorna hemma va ;) *hihi*